Jag tror ju inte på skrock

Jag brukar inte vara särskilt skrockfull av mig. Men plötsligt säger jag inte högt det jag kanske tänker på. Jag väger mina ord, både för mig själv och andra. Ska inte ta ut något i förskott, som kan komma och bita mig i svansen efteråt. Trots att läkaren sa att nu finns det inget mer att göra, mer än att vänta och se.

Det är inte lätt att vara skrockfull med en familj som vet vad vi går igenom just nu. Som såklart undrar hur vi mår och hur det går. "Jag vet inte" är mitt standardsvar just nu. Och det är ju för all del sant. Jag mår allt på en och samma gång och det går upp och ner och rakt fram samtidigt.

Kanske kan jag låtsas att jag bara är sådär vackert hemlighetsfull som Greta Garbo, eller lagom vag som en genomsnittlig politiker. Kanske ingen som märker. Mer än jag och min man, som känner lite samma sak. Vi låter dagarna gå, håller oss upptagna med vardagslivet, samtidigt som vi stämmer av läget lite försiktigt då och då. Men inte för mycket. Bara tillräckligt för att förstå varandra, hitta samma våglängd och ladda styrka och energi av varandra.

Vi säger till varandra att vi inte tror på skrock. Men det är ändå vissa saker vi undviker att nämna just nu...