Tisdagen den 25 juni var en stor dag. Det var dagen då jag kände kärlek vid första hjärtslaget...
Det var barnmorskebesök för att ta de där evinnerliga blodproverna. Vi hade ju provat förra gången utan att en endaste bloddroppe kom ut (mina blodkärl gillar tydligen att rulla iväg och gömma sig när väl nålen kommer). Jag kan meddela att resultatet blev precis samma idag. Fyra stick senare fanns det inga blodfyllda rör att skicka till labbet. Det blir till att prova igen på vårdcentralen nästa vecka. Men, men...det var inte därför dagen var speciell.
Magnus satt i väntrummet vid provtagningsförsöken, men sen tog också han plats hos mig och vår barnmorska Kristina. Vi skulle nämligen få lyssna på hjärtljuden. Kristina sa att det kanske bara var 60% chans att lyckas höra något, det berodde på hur fostret låg. Hon satte på apparaten och lät den glida över nedre delen av min mage.
Och direkt hörde vi det. Höga, snabba hjärtslag, som ett litet skenande ånglok. Och då var det som om fem år av längtan, hopp, tårar, uppgivenhet och oro sköljde iväg i en mäktig flodvåg. Tårarna kom, samtidigt som jag försökte ligga stilla och vara tyst för att höra hjärtjuden. Gick sådär kan jag säga. Detta lilla liv inne i mig. Det var verkligt. På riktigt. Jag fick tag på en hand (visade sig vara Kristinas) och kramade den så hårt att det måste ha gjort ont. Plötsligt hördes som ett litet plupp och ljuden tystnade. Kristina sa att vi hade hört att bebisen vänt sig och antagligen gömt sig lite längre in. Vid ett ytterligare tillfälle hörde vi hjärtslagen, sen var det svårare att urskilja. Men Kristina sa att hon var jättenöjd med det hon hört.
Jag har aldrig känt en sådan direkt kärlek som jag kände när jag hörde de snabba hjärtslagen. Och det var ändå bara ljud! Jag blev inte mig själv på hela dagen. Grät på toan efteråt, grät på väg till bussen...grät fast jag inte var ledsen. Jag var bara så otroligt överväldigad.
Jag kan rent teoretiskt förstå att jag säkert var mer spänd inför detta än vad jag själv trott. Att när vi fick höra hjärtat slå där inne, blev översköljda av en otrolig lättnad. Men denna omedelbara kärlek hade jag inte kunnat förbereda mig på. En kärlek jag hoppas kommer att få möjlighet att växa. Du, lilla spirande liv. Du har haft min kärlek från första hjärtslaget...
Hej!
Och förlåt för att jag inte skrivit på länge. Jag är otroligt glad över er som läser min blogg och jag känner att jag svikit lite. Men det är väl så, när livet känns tungt är det skönt att skriva av sig, när hoppet spirar går dagarna så fort att man helt missar den där blogg-stunden.
Sen förstår jag alla er som inte har lika lätt, eller intresse av att följa en spirande graviditet. Det kunde jag ha svårt med ibland när jag var mitt uppe i hormonsprutor och äggplock. Samtidigt som det kändes lite hoppfullt att de jag följt genom sorg och besvikelse, också fick uppleva glädje och hopp. Det betydde ju att det fanns hopp även för oss. Om ni hänger med...
Jag är i alla fall fortfarande gravid.=) Kan inte riktigt fatta det än! Sextonde veckan startade precis. Illamåendet, som funnits där hela första tiden, men inte såpass att jag blivit sjuk, börjar ge med sig. Brösten växer till synes okontrollerat och vi har börjat våga snegla på babytillbehör.
En sådan skillnad mot bara några månader sedan. Nu mer än någonsin förstår jag vilken bubbla man lever i som ofrivilligt barnlös. Som en filt som lagts över vardagen, allt blir dämpat. Många vardagliga situationer så outhärdliga. Och sedan när det släpper, så är allt så lätt. Att möta barnvagnar på stan, att gå förbi ett skyltfönster med babykläder, att höra kollegorna sucka över barnens bus...
Bubblan är (för tillfället) borta men jag kommer aldrig glömma den. Den har gett en sådan ödmjukhet mot livet, hoppet, alla önskningar man bär på. Den kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu sakta men säkert, mer och mer, vågar vara lycklig över det växande livet i mig. Jag är så otroligt tacksam!
Elfte veckan påbörjad. Illamåendet har lagt sig lite, men mina smaklökar lever fortfarande sitt eget liv. (Idag är det knäckemacka och fil som gäller, för några dagar sedan ville jag bara ha limpmacka med honung). Och jag började gråta när Magnus stubb sticktes när vi skulle pussas. Dessutom en rejäl förkylning denna veckan.
Jag tror det börjar kännas. Hoppas i alla fall. Det är fortfarande så overkligt att jag inte riktigt tror på det förrän jag får det bekräftat på ultraljudet...som tyvärr ligger ett antal veckor fram i tiden.
Men vi har i alla fall vågat gå igenom barnkläderna från när jag själv och syskonen var små. Mamma rensade i och med flytten från huset och det var kul att gå igenom kläderna bara för de egna minnenas skull (inte för att jag egentligen kommer ihåg att jag haft på mig allt det där, mest sett på foto). Vissa plagg är lite slitna, men retrosöta och bara måste sparas. Härliga sjuttiotalsmysdressar med utsvängda ben. Förkärlek för frotté. Och sedan alla de där akrylämnena i vissa av plaggen! Inte ett naturligt ämne så långt ögat når. Tur att man inte var i närheten av öppen eld så ofta när man var barn.
Ja, jag orkar inte vara skrockfull. Som jag har längtat efter att få titta på barngrejor, kläder, tillbehör! Jag ska ta mig tusan passa på att njuta! Att äntligen låta tvättmaskinen gå och förbereda kläder för en liten. För även om plaggen är söta, så har de fortfarande en liten nostalgisk doft av barndomhemmets källare...
Upp och ner. Ena stunden upp. Positiv och glad, t.o.m. över illamåendet. Sedan ner. Oro över att jag bara inbillar mig det hela. Känns ju inget längre.
Vill komma igång och göra saker, men det är svårt. Har en längtan efter att få ordning här hemma. Efter föräldrarnas flytt från hus till lägenhet har (alltför?) mycket hamnat hos oss. Bara för att vi har hus har vi inte obegränsat med plats. Samtidigt är det ju en del minnen jag faktiskt vill ta hand om.
Igår gick vi igenom gamla barnkläder. Vissa har blivit stela och gamla och andra jättesöta kläder var tillverkade av obskyra plastbaserade material som är lättantändliga (dock skrynkelfria). Men några godbitar hittade jag allt, även om det känns lite svårt att börja samla barngrejor redan. Nu ska jag bara hitta företagsamheten att organisera det hela här hemma också. Visst, det är inte hela världen om det inte görs just idag, men samtidigt ligger det som ett stressmoment i bakhuvudet ända tills jag gör det. Upp och ner.
I veckan väntar Eurovision i Malmö. På tisdag har jag nästlat in mig i greenroom (men jag börjar tro att det är ett grönmålat omklädningsrum i kulisserna, för är det inte bara artisterna som sitter i greenroom?) och på lördag har vi biljetter till eftermiddagens genrep. Roligt, men också långa dagar. Det är nog också det som får mig att känna lite upp och ner just nu. Lite mycket på en och samma gång, även om det är roliga saker.
Nionde veckan, still counting....
Så vågade jag äntligen boka in mig på inskrivning hos barnmorska. Jag vill ju inte gå omkring och vara skrockfull; att om jag gör detta så kanske det där sker. Vill köra på medan hoppet ännu finns!
I fredags tog vi oss ut till Sankt Lars-området i Lund, jag och Magnus. För att besöka Kristina på Admira kvinnohälsa. Det var en märklig känsla att sitta där i väntrummet. Nog för att vi har varit i många väntrum de senaste åren, det är inte det. Men nu var det ju för något annat. Nu är vi ju faktiskt gravida.
Mötet var jättefint. Kristina visade sig vara både lyhörd, lätt att prata med och verkligt stöttande (är glad att jag gick på magkänslan när jag valde barnmorskemottagning). När jag uttryckte oro över min vikt fick jag inga förmaningar, utan bara pepp. Hon gjorde inte så stor grej av det och det är jag så tacksam för. Vi pratade om IVF-bubblan och om att våga släppa loss och vara glada i nuet. Blir det sorg så blir det den blir inte mindre för att vi inte gläder oss nu. Det tål att tänka på...
När vi gick därifrån kom tårarna. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka dem. Jag var bara så glad för att äntligen få vara här och för att det kändes så bra att ha valt just denna mottagningen. Jag tror inte jag riktigt hängt med i vad som hänt. Att vi faktiskt kommit så här långt och att vi nu får vara med om alla dessa förberedelser som ska till (och som jag allt är lite nervös inför). Overkligt på något sätt.
Men nu är inskrivningen klar, och även om jag direkt känner oro när jag inte känner mig helt illamående, så vill jag verkligen leva och njuta av nuet. För just nu, vad jag vet, är vi ju faktiskt tre...
Städa eller träna?...Ett mycket lätt val idag! på med musik och upp på crosstrainern. Lockade betydligt mer än att dra fram skurhink och ge sig i kast med toaletten.
Två rara kollegor vet nu att jag är gravid. Dels en som för ett halvår sedan fick sitt "ivf-barn", dels bästa kollegan som började jobba samma dag som jag och som följt vår resa. Annars håller jag det för mig själv tills vidare. Det är för tidigt att basunera ut än. Även om jag vet att skrock inte påverkar. Egentligen.
I helgen kommer svärföräldrar, plus att brorsdottern konfirmerar sig. Anser att hon redan vid fjorton års ålder har bra smak när hon önskar sig limegrönt tårtfat från JellyBean.
Det har känts som bra vardagsdagar den här veckan. Får jag behålla den här känslan så är jag jättetacksam. Inte för mycket fokus på det som händer i min kropp just nu, men tillräckligt för att känna förväntan. Har ju för tusan redan i tankarna börjat möblera det där hopplöst övergivna extrarummet vi har! (Ni som är nyfikna på just det, hittar en bild i ett av mina första inlägg)
Nu känns det lätt hemma. Och när det går lätt hemma går det också så mycket lättare på jobbet. Även om det egentligen inte händer något annat speciellt just nu. Mer än att vi just nu inte längre är i IVF-bubblan. Välkommen vardag!
Av och till tror jag att jag känner av graviditeten. Av och till tror jag att jag inbillar mig det hela. Jag mår som bäst när jag känner mig lite lätt illamående (jag som hatar att kräkas). Men det som jag gillar med det är att det är ett tydligare tecken än att känna ingenting. Och jag vill ju inte känna ingenting.
Jag drar mig lite för att ringa barnmorskan. Jag är ju fortfarande i de där känsliga veckorna som kan ta ett abrupt slut. Tänk om jag låter tankarna och förberedelserna skena iväg med mig? Tänk om jag börjar berätta det för vänner och kollegor och sen blir det inget? Jag är lite skraj faktiskt.
Min chef kom in idag och undrade hur det var. Om det hängde i, som han sa. (Ja, han fick ju veta eftersom det ordnats med mousserande till mig på planeringsdagarna). Jag sa att det kändes bra. Det gör det ju egentligen.
Allra helst när jag känner mig lite lätt illamående. Och det gör jag ju av och till...
