Välkommen vardag!

Städa eller träna?...Ett mycket lätt val idag! på med musik och upp på crosstrainern. Lockade betydligt mer än att dra fram skurhink och ge sig i kast med toaletten.

Två rara kollegor vet nu att jag är gravid. Dels en som för ett halvår sedan fick sitt "ivf-barn", dels bästa kollegan som började jobba samma dag som jag och som följt vår resa. Annars håller jag det för mig själv tills vidare. Det är för tidigt att basunera ut än. Även om jag vet att skrock inte påverkar. Egentligen.

I helgen kommer svärföräldrar, plus att brorsdottern konfirmerar sig. Anser att hon redan vid fjorton års ålder har bra smak när hon önskar sig limegrönt tårtfat från JellyBean.

Det har känts som bra vardagsdagar den här veckan. Får jag behålla den här känslan så är jag jättetacksam. Inte för mycket fokus på det som händer i min kropp just nu, men tillräckligt för att känna förväntan. Har ju för tusan redan i tankarna börjat möblera det där hopplöst övergivna extrarummet vi har! (Ni som är nyfikna på just det, hittar en bild i ett av mina första inlägg)

Nu känns det lätt hemma. Och när det går lätt hemma går det också så mycket lättare på jobbet. Även om det egentligen inte händer något annat speciellt just nu. Mer än att vi just nu inte längre är i IVF-bubblan. Välkommen vardag!

Av och till

Av och till tror jag att jag känner av graviditeten. Av och till tror jag att jag inbillar mig det hela. Jag mår som bäst när jag känner mig lite lätt illamående (jag som hatar att kräkas). Men det som jag gillar med det är att det är ett tydligare tecken än att känna ingenting. Och jag vill ju inte känna ingenting.

Jag drar mig lite för att ringa barnmorskan. Jag är ju fortfarande i de där känsliga veckorna som kan ta ett abrupt slut. Tänk om jag låter tankarna och förberedelserna skena iväg med mig? Tänk om jag börjar berätta det för vänner och kollegor och sen blir det inget? Jag är lite skraj faktiskt.

Min chef kom in idag och undrade hur det var. Om det hängde i, som han sa. (Ja, han fick ju veta eftersom det ordnats med mousserande till mig på planeringsdagarna). Jag sa att det kändes bra. Det gör det ju egentligen.

Allra helst när jag känner mig lite lätt illamående. Och det gör jag ju av och till...

Ett fett plus!

Ledsen över produktplaceringen...

Det är faktiskt svårt att ta in. Att våga tro och att tänka att det kanske blir en fortsättning. Men nu var det ett fett plus på stickan!

Äntligen!!!

Det här har aldrig hänt oss förr. Vi har till slut lyckats passera den första milstolpen. Vilken märklig känsla... Bra, men märklig.

Jag visste nog att om vi bara kommer förbi gravtestet, så kommer det nya saker att oroa sig för. Så är det och så får det vara. Kanske är det oron över om det kommer hålla hela vägen som dämpar den mest berusande glädjelyckan något. Eller så är det att fem års liv med egna försök, utredningar, IVF:er och inseminationer har satt sina spår. Vågar vi vara glada?

Ja för tusan, jag ska vara superglad! Jag lovar! Men jag måste nog smälta det här först...Det tror jag faktiskt...

Men just nu finns det ett litet liv inne i mig...

 

Ett svagt hopp

Så här långt har vi aldrig kommit innan (peppar peppar). Är på dag 18 utan blödning. Men i söndags när vi tog gravtestet var det bara ett svagt, svagt streck. Så svagt att vi inte vågade tro för mycket.

Samma sak i tisdags. tänkte att det kanske hade kommit igång med hormonproduktionen nu. Men samma svaga streck.

Och det här med testtiden sen! I instruktionen stod det att man helst ska vänta ut tiden, som för vår sticka var fem minuter. Men samtidigt fick man inte gå över fem minuter, för då kunde det bli missvisande. Hur lätt är det då att våga lita på resultatet?

Nu har jag varit på planeringsdagar med kollegorna, och för att ta det säkra före det osäkra, så var det alkoholfritt som gällde. Lite svårt att dölja att något kanske är på gång, men å andra sidan så har de följt mina vedermödor.

Vad jag önskar att det var ett starkt fint streck på den där stickan! Nu har vi köpt hem ett gäng gravtest till. Får se om vi vågar testa i morgon bitti igen. Det finns ju i alla fall ett svagt hopp...

Tankarna på annat

Jag försöker hålla tankarna på annat, men jag får erkänna att jag inte är särskilt bra på det. Det är som om jag invaderats av ständig resfeber, ni vet det där pirret i magtrakten som kan dyka upp när man ska ge sig iväg ut och resa.

Igår tog jag och Magnus en cykeltur till vänner, som bor i byn bredvid. Jag har inte varit särskilt road av sociala kontakter denna veckan, men det här var ändå bra. Dels cykelturen, dels det enkla och avslappnande i att sms:a och kolla om de är hemma och sen prata bort någon timme tillsammans med en stor kopp te.

Idag blir det deklaration och lite pyssel i en fortfarande ganska vintrig trädgård. Allt för att släppa tankarna på hur den här veckan kommer att arta sig. Detta ständigt närvarande. Varje gång jag går på toaletten. Hoppet, som jag så gärna vill behålla i månader framöver. Låt det gå vägen den här gången. Snälla!

Det är nog bara att inse att resfeberpirret är här för att stanna, tills jag får besked av ett eller annat slag. Nu är det max en vecka dit...

Glad påsk

Idag firar jag blogginlägg nr 100, med att berätta om dagens viktigaste händelse. Inseminationen.

Halv åtta sitter vi på bussen. Tänk vad det är lätt att gå upp tidigt när det är något sådant här på gång! Min nervositet har lagt sig något, men det känns allt lite ändå att starta resan. Allra helst att komma upp vid Norreport och promenera längs gågatan i Byen, som håller på att vakna. Alla är på väg till sitt,men vi är på väg till något alldeles speciellt.

"-Det är som att vara på ett Spa", säger Magnus när vi sitter i väntrummet på Stork. "Fields of Gold" ljuder lugnande från högtalarna. Allt är lugnt.


Såhär ser sängarna ut som används vid ultraljud och insemination

När klockan visar strax efter halv tio kommer Maha, vår barnmorska för dagen. I handen har hon katetern med plastsprutan. Där är dom...hoppet om ett barn.
Hon visar in oss i ett av rummen och efter lite småprat (Magnus hänger med så gott han kan) är det dags för mig att lägga mig på britsen.

Det känns lite när hon ska få instrumenten på plats. Jag märker att jag är lite spänd. Men när Magnus sen får hjälpa till med sprutan känns allt bra. Magnus är koncentrerad. Det är ett stort ögonblick.

"- Lite overkligt" säger vi båda, när vi får ligga tillsammans på britsen efteråt. En halvtimmes vila med filt och musik. Och närhet. Det blir så konkret, men ändå lite svårt att greppa det här. Det här momentet går så snabbt, samtidigt som det är en sådan omvälvande händelse. Just nu är det kanske på gång att ske en befruktning. Mitt slem såg fint ut, ägglossningsfint, sa Maha när inseminationen var klar. Vi håller tummarna.

På väg hem är det fullt med människor på stan. Vi tar en fika uppe vid Norreport. Sätter oss i fönstret för att kunna titta ut på alla som går förbi. Tanter med färgglada halsdukar (de flesta andra i svart och mörkblått), coola killar och tjejer i gäng, mannen med leopardmönstrad jacka, damen med trollfrisyr... vi tröttnar aldrig på att kolla på folk.

Sedan tåg hem igen. Och väntan. Denna evinnerliga väntan. Den värsta tiden. Men påsken känns bra. Och jag hoppas att påskafton 2013 kommer ge något alldeles extra framöver. Det bästa påskägget av dem alla. Ett barn.

Nervös

Det här känns inte helt bra. Jag går omkring med en ständig klump i magen. Vet inte om det beror på att jag är orolig för vad som händer efter inseminationen, eller för att det är mycket annat som stressar runtomkring.

Hur gör man då?

Allt jag vill är att fokusera på goda tankar. Ta det lugnt. Det som är det är. Inget jag kan göra något åt nu ändå. Bara hålla tummarna. Och se framåt. Och leva med att jag just nu är lite nervös...