Ett fett plus!

Ledsen över produktplaceringen...

Det är faktiskt svårt att ta in. Att våga tro och att tänka att det kanske blir en fortsättning. Men nu var det ett fett plus på stickan!

Äntligen!!!

Det här har aldrig hänt oss förr. Vi har till slut lyckats passera den första milstolpen. Vilken märklig känsla... Bra, men märklig.

Jag visste nog att om vi bara kommer förbi gravtestet, så kommer det nya saker att oroa sig för. Så är det och så får det vara. Kanske är det oron över om det kommer hålla hela vägen som dämpar den mest berusande glädjelyckan något. Eller så är det att fem års liv med egna försök, utredningar, IVF:er och inseminationer har satt sina spår. Vågar vi vara glada?

Ja för tusan, jag ska vara superglad! Jag lovar! Men jag måste nog smälta det här först...Det tror jag faktiskt...

Men just nu finns det ett litet liv inne i mig...

 

Ett svagt hopp

Så här långt har vi aldrig kommit innan (peppar peppar). Är på dag 18 utan blödning. Men i söndags när vi tog gravtestet var det bara ett svagt, svagt streck. Så svagt att vi inte vågade tro för mycket.

Samma sak i tisdags. tänkte att det kanske hade kommit igång med hormonproduktionen nu. Men samma svaga streck.

Och det här med testtiden sen! I instruktionen stod det att man helst ska vänta ut tiden, som för vår sticka var fem minuter. Men samtidigt fick man inte gå över fem minuter, för då kunde det bli missvisande. Hur lätt är det då att våga lita på resultatet?

Nu har jag varit på planeringsdagar med kollegorna, och för att ta det säkra före det osäkra, så var det alkoholfritt som gällde. Lite svårt att dölja att något kanske är på gång, men å andra sidan så har de följt mina vedermödor.

Vad jag önskar att det var ett starkt fint streck på den där stickan! Nu har vi köpt hem ett gäng gravtest till. Får se om vi vågar testa i morgon bitti igen. Det finns ju i alla fall ett svagt hopp...

Tankarna på annat

Jag försöker hålla tankarna på annat, men jag får erkänna att jag inte är särskilt bra på det. Det är som om jag invaderats av ständig resfeber, ni vet det där pirret i magtrakten som kan dyka upp när man ska ge sig iväg ut och resa.

Igår tog jag och Magnus en cykeltur till vänner, som bor i byn bredvid. Jag har inte varit särskilt road av sociala kontakter denna veckan, men det här var ändå bra. Dels cykelturen, dels det enkla och avslappnande i att sms:a och kolla om de är hemma och sen prata bort någon timme tillsammans med en stor kopp te.

Idag blir det deklaration och lite pyssel i en fortfarande ganska vintrig trädgård. Allt för att släppa tankarna på hur den här veckan kommer att arta sig. Detta ständigt närvarande. Varje gång jag går på toaletten. Hoppet, som jag så gärna vill behålla i månader framöver. Låt det gå vägen den här gången. Snälla!

Det är nog bara att inse att resfeberpirret är här för att stanna, tills jag får besked av ett eller annat slag. Nu är det max en vecka dit...

Glad påsk

Idag firar jag blogginlägg nr 100, med att berätta om dagens viktigaste händelse. Inseminationen.

Halv åtta sitter vi på bussen. Tänk vad det är lätt att gå upp tidigt när det är något sådant här på gång! Min nervositet har lagt sig något, men det känns allt lite ändå att starta resan. Allra helst att komma upp vid Norreport och promenera längs gågatan i Byen, som håller på att vakna. Alla är på väg till sitt,men vi är på väg till något alldeles speciellt.

"-Det är som att vara på ett Spa", säger Magnus när vi sitter i väntrummet på Stork. "Fields of Gold" ljuder lugnande från högtalarna. Allt är lugnt.


Såhär ser sängarna ut som används vid ultraljud och insemination

När klockan visar strax efter halv tio kommer Maha, vår barnmorska för dagen. I handen har hon katetern med plastsprutan. Där är dom...hoppet om ett barn.
Hon visar in oss i ett av rummen och efter lite småprat (Magnus hänger med så gott han kan) är det dags för mig att lägga mig på britsen.

Det känns lite när hon ska få instrumenten på plats. Jag märker att jag är lite spänd. Men när Magnus sen får hjälpa till med sprutan känns allt bra. Magnus är koncentrerad. Det är ett stort ögonblick.

"- Lite overkligt" säger vi båda, när vi får ligga tillsammans på britsen efteråt. En halvtimmes vila med filt och musik. Och närhet. Det blir så konkret, men ändå lite svårt att greppa det här. Det här momentet går så snabbt, samtidigt som det är en sådan omvälvande händelse. Just nu är det kanske på gång att ske en befruktning. Mitt slem såg fint ut, ägglossningsfint, sa Maha när inseminationen var klar. Vi håller tummarna.

På väg hem är det fullt med människor på stan. Vi tar en fika uppe vid Norreport. Sätter oss i fönstret för att kunna titta ut på alla som går förbi. Tanter med färgglada halsdukar (de flesta andra i svart och mörkblått), coola killar och tjejer i gäng, mannen med leopardmönstrad jacka, damen med trollfrisyr... vi tröttnar aldrig på att kolla på folk.

Sedan tåg hem igen. Och väntan. Denna evinnerliga väntan. Den värsta tiden. Men påsken känns bra. Och jag hoppas att påskafton 2013 kommer ge något alldeles extra framöver. Det bästa påskägget av dem alla. Ett barn.

Nervös

Det här känns inte helt bra. Jag går omkring med en ständig klump i magen. Vet inte om det beror på att jag är orolig för vad som händer efter inseminationen, eller för att det är mycket annat som stressar runtomkring.

Hur gör man då?

Allt jag vill är att fokusera på goda tankar. Ta det lugnt. Det som är det är. Inget jag kan göra något åt nu ändå. Bara hålla tummarna. Och se framåt. Och leva med att jag just nu är lite nervös...

Äggjakt

Så passande att det dagarna innan påsk är lite av en äggjakt i mina äggstockar. Jag har nu varit på tre ultraljud och fått Menopuren reglerad. Började med bara 37,5 enheter. Kanske är det därför som tillväxten inte är så stor.

Jag vet att det inte får bli för många mogna folliklar vid insemination. Vill ju inte riskera att behöva avbryta. Men jag vill ju att det ska finnas åtminstone ett moget ägg när det väl är dags. Och det är precis vad det verkar finnas. En liten kämpe. Vi ger det två dagar till, sen är det dags för ägglossningsspruta och trettiosex timmars väntan. På lördag halv åtta sitter vi på bussen, som ska ta oss till tåget, som far över bron till Köpenhamn. Insemination halv tio på påskaftons förmiddag.

Påskafton... I år önskar jag mig inget i mitt påskägg - det är själva ägget jag önskar mig! Ett litet litet ägg, som tillsammans med en av simmarna i gänget ser till att växa till sig till ett alldeles underbart litet barn. Det är vad jag önskar av årets äggjakt.

Hoppet spirar än!

Äggbanken ser fin ut

Lite för trött för mitt eget bästa valde jag att åka tidigt över till Köpenhamn. Även om "Den stora snöstormen" verkade ha fastnat någonstans på Österlen, så ville jag vara säker på att det gick tåg så att jag skulle hinna fram i tid till ultraljudet. Det gick nästan för bra...

Redan klockan åtta knackade jag på den stora vita trädörren. Och efter ett välbehövligt toalettbesök (att vara på resande fot längre än en timme på morgonen är min blåsa inte gjord för) fick jag faktiskt komma in på mitt ultraljud redan då.Två supertrevliga läkare/sköterskor tog hand om mig och allt såg fint. ut. "- Du responderer fint på behandlingen" sa den ljushåriga och jag blev varm inombords. Varje litet positivt tecken eller peppande kommentar skapar hopp om att nu...den här gången går det!

Tre äggblåsor verkar vara i fin storlek. "- Vi ska ta det lite lugnare med Menopuren den här gången", sa den mörkhåriga och allt känns väl. Jag behöver ju inte tjugo halvmogna ägg, jag behöver bara ett som är redo. Nu ska jag ta lägsta dosen Menopur några dagar och sedan in för ännu ett ultraljud på lördag. Visst det är lite meckigare att ta sig över bron varje gång, men det är det värt. Det känns så tryggt att vara på Stork och veta att de har full koll på mig, utan en massa mailande resultat fram och tillbaka.

Jag gillar deras gynstolar, som mer är som en brits, med en urgröpning vid fotändan. Inga ställningar för benen med andra ord. Men en liten handduk över magen för att känna sig mer bekväm. (Å andra sidan är det bara att torka av sig med papper och kliva in i sina hopsnurrade trosor precis bredvid sköterskorna. Inga draperier här inte ha ha.)

"- Din äggbank ser fin ut" sa den ljushåriga strax innan jag fick kliva ner från britsen. För en trettiosjuåring med panikrädsla för dåliga ägg var det som ljuv musik för mina öron. Tack snälla du! Nu håller jag tummarna för att resten av veckan går lika bra och att det ska funka den här gången. Jag vill ju så mycket så att det gör ont.