"Ni bara måste barnanpassa menyn"

Idag när satt jag på Café Element och jobbade, kunde jag inte undgå att höra en viss konversation mellan ett par gäster och personalen.

Gästerna - mamma, pappa, två små barn -  skulle äta en typ av lunch såhär vid 11-snåret och undrade vad det fanns för barn-anpassad mat på menyn. Personalen berättade att det som fanns var det på tavlan (smörgåsar, pajer, pasta, pannkakor, sallader - typisk café-mat helt enkelt)  - men att de t.e.x kunde göra smörgåsar som föll barnen mer i smaken. Först var det något om saltad mat som diskuterades, sedan sa mannen att "Ni kan väl mosa cannelonin så att det passar bättre" och kvinnan i familjen sa med eftertryck, (inte en, inte två, utan tre gånger) att "Ni bara måste barnanpassa menyn".

Ursäkta? Varför det? För att ni inte orkar mosa maten själva till ungarna? Måste alla fik och restauranger vara anpassade för barn? Vet ni inte att Malmö faktiskt mest består av singelhushåll, kanske ska det kunna få vara normen för en gångs skull! På nåt café i den här stan!

Jag vet inte varför jag blev så provocerad. För att de stod där med två barn, jovisst, det kan ha något med saken att göra. Men framförallt för att de tog det som så självklart att allt skulle vara anpassat för deras guldklimpar.

Visst är det trevligt att kunna ta med barnen ut och det kanske jag själv skulle vilja i framtiden. Och det är klart, om man inte efterfrågar något, så kan det inte bli förändring. Idag tar vi för givet att det finns glutenfria alternativ eller något för den som är vegan. Kanske inte mer än rätt att även barnanpassa fullt ut...

Jaha, så var det med den irritationen. Jag kan ha överreagerat lite. Läste in egna fördomar i händelsen. Men... förresten. Jag tycker ju faktiskt att barnfamiljer får för stor plats i vissa sammanhang. Framförallt med tanke på att de inte är i majoritet egentligen. Och det handlar ju inte ens om alla barnfamiljer, utan de med tillräcklig makt att kunna ställa krav. De som har råd och livsstil att sätta sig på café en måndag. (Jag vet, det har jag ju också, fast utan det där med barn då...) Jag tycker att det är irriterande när jag får känslan av att mammorna och papporna tar saker (typ barnafödande) för givet och att allting kretsar kring just deras egna ungar. Det har jag tyckt även innan jag visste att jag skulle bli ofrivilligt barnlös.

  

Själv tycker jag det är ganska skönt att kunna ta en latte i lugn och ro. Jag tycker att det är helt ok att mosa min egen mat. Jag kommer inte heller förvänta mig full service överallt. Beställer inte kött på en vegetarisk restaurang, inser att ett café mest kan erbjuda paj, mackor och sallader. Det är ju liksom deras koncept. Jag hoppas dessutom att jag, om jag hamnar i en liknande situation, föreslår och inte kräver.

Det blir så mycket bättre stämning då...

Så verkar det vara dags igen

Det där med att planera är ju bara att ge upp. Ja, att planera barn har jag för länge sedan insett inte är så lätt som att bara sluta med kondom och p-piller. Inte för alla i alla fall. Men det är inte alltid helt lätt att planera IVF heller.

Mensen kommer inte alltid när den ska. Det ska passa med öppettiderna på kliniken (semesterstängt och juluppehåll är något vi lyckas pricka in av ngn anledning). Man ska känna sig i form. Redo. Och så vidare.

Men nu verkar det vara dags igen. Även om det får bli att jag får gå med nässpray ngn vecka extra för att det är semestertider (hello again, gråtattacker och sorgsenhet). Jag hinner själv ha några semesterveckor innan sprayandet drar igång i alla fall. I stället kommer IVF:en lagom till att verksamhetsplaneringen på jobbet ska sätta fart för fullt i augusti. Jobb och IFV går inte alltid hand i hand...

Jag gillar mitt jobb och ibland vet jag inte hur jag ska göra när aktiviteter och processer planeras. Alltså, jag vet att jag vill prioritera IVF:en, men medan den är nyckfull och datum sätts med kort varsel, så är mitt jobb tvärtom. Jobbkalendern fylls nämligen på månader i förväg ibland. 

Ibland har jag verkligen försökt hålla luckor i kalendern, eftersom jag vet att någonstans här, kanske det är dags för kontroll, ultraljud, äggplock... Men ibland så har jag bara fått boka av saker helt enkelt. Skjuta upp. Jobbet är ju trots allt inte allt.

Den molande värken i ryggslutet börjar ge sig till känna. Lika bra att svälja en värktablett redan nu, kväva molandet i sin linda. Värken är dock välkommen. Den är ju startskottet på ett nytt försök. En ny möjlighet.

Än är det värt att känna hopp. Nu, när det verkar vara dags igen.

Vi är Ok ändå...

Tack Klara.

För ditt sommarprat.



Klara Zimmergren i Sommar i P1 - 2012



Dessutom det dåliga samvetet

Så uppenbart vilket gungfly det är just nu. Hur allting verkligen går i vågor. Hur det ena dagen är helt Ok att se barn, höra om barn och prata med barn. Till att det nästa dag sitter en klump i halsen och en önskan om att dra ner rullgardinen och bara få vara ifred från världen.

Inte nog med att man tampas med alla dessa känslor kring IVF:en, till på köpet kommer det dåliga samvetet.  Dåligt samvete för att ännu inte ha träffat gymnasiekompisen som fick barn för ett par månader sedan...och som hunnit flytta till nytt hus sedan vi sågs sist. Eller för att inte umgås med sin systerson så som man kanske borde och förväntas. Dåligt samvete för att känna sig obekväm, både för att det gått så lång tid och för att faktiskt träffas.

Det är jobbigt att vara nära andras "familjelycka" just nu. (Just idag i alla fall.) Och det är också jobbigt att det känns jobbigt (om ni hänger med).

Ibland går det bra och då tänker jag att jag faktiskt får bjuda till. Att det får vara ok att stänga av de tankarna och hänga på snacket och sällskapet. Att det ibland får göra lite ont helt enkelt. Sånt är livet, typ.

Men kan det ibland vara ok att säga nej? Även om vi inte har setts på tusen år? Hur ok är det att pausa en relation? Tiden kommer ju inte precis tillbaka och man riskerar ju att missa många saker. Dåligt samvete igen...

Just idag väntar jag på mensen för att kunna komma igång med nästa IVF. För att preliminära planeringen på kliniken ska fungera. Just idag är det extra jobbigt med att känna pressen över hålla kontakten. Oro över nässpray, kommande försök och framtiden i största allmänhet tar överhanden och tränger sig på och breder ut sig som ett ovädersmoln en tryckande sommardag. (Var är sängen och den där rullgardinen att dra ner, när man behöver den?)

Vissa dagar är värre än andra. Kanske är det ok att säga nej de dagarna. De perioderna. För ett par veckor sedan hade det känts helt ok att träffas. Och om några veckor är det säkert så igen. Så även om mitt dåliga samvete lett till att det är jag som kontaktat för att träffas, är det ok att ångra sig? Att vänta?

Att låta vågorna lugna sig något...utan att det dåliga samvetet tar över totalt...

Hur mellanlandar man?

Man tror det är Ok, att det är lugnt. En mellanperiod. Man tror man har vant sig. Att det inte påverkar vardagen mer än en förflugen tanke då och då.

Hur osant är inte det?

Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...

Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.

Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.

Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.

Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?

Dagens dikt

Ledsamhet

Vem torkar tårarna som hjärtat gråter?

Vem lägger om såren när själen slits itu?

Vem sårar vem - och vem förlåter?

Vem ser all saknad nu?

När vet man att det är på väg att rämna?

När är det värt att hålla kvar?

När är det lika bra att lämna?

När blir man trygg i det man har? 

Vad kan sägas, vad kan höras?

Vad kan säkert klaras ut?

Vad kan inte längre göras?

Vad är vad - när tar det slut?

http://zindy-zone.dk/

Det går bättre & bättre

Det är inte längre varje gång jag ser en barnvagn (med barn i) som hjärtat hoppar över ett slag, som jag käner vemodet komma över mig likt en våt, täckande filt. Det är inte varje gång en vän eller kollega berättar om sina ungar, som jag vill gå därifrån, gråta eller ibland skrika att jag inte vill veta.

Det går ganska bra att gratulera en kollega till nytillskottet i familjen, att leka med kompisens barn eller att se Latte-mammorna promenera flockvis på stan.

Men ganska bra är inte "bra alltid" och inte heller jättebra. Det är väl mer OK och OK får kanske vara good enough just nu. Det finns ju fortfarande en chans även för oss.

Men det är fortfarande varje gång någon försöker sig på välmenande råd, som jag bara vill kräkas. (Nu gör jag inte det för jag har ju lärt mig att det kan anses lite ofint, helst om man kräks på en annan människa.) Strategin är att stänga av. Att nicka och le, men i tanken vara tusen mil bort. Någon annanstans. Så kan de stå där och berätta hur bra vi har det som är fria att göra vad vi vill, eller att det löser sig nog, bara vi slappnar av.

I stället umgås jag med dem som inte alltid tjatar om vad deras barn sagt eller gjort. Med dem som inte försöker hitta lösningar som inte finns, utan i stället bara finns där, frågar hur jag mår, vad jag tänker och känner. Som ger kraft och energi.

Som hjälper mitt hjärta att hålla sig lugnt när ännu en barnvagn närmar sig på trottoaren...