Idag är det dagen D. Eller dagen "BF" (som det tog ett tag för mig att förstå var förkortning för "beräknat födelsedatum". Har ni också märkt att det i alla yrken, sammanhang eller grupperingar skapas förkortningar som de som är inne i det förstår och slänger sig med, men som inte är helt enkla för andra att hänga med i).
19 december skulle det vara dags enligt ultraljudet. Men nu är det väl bara ca 4 eller 5% som föder på detta "BF". Och jag har haft på känn att det dröjer lite längre. Jag klagar inte heller. Idag är sista vattengympapasset och jag längtar faktiskt... efter bastu, viktlöshet och småprat med de andra som är med.
En annan bra anledning till att det inte blir idag är att jag lyckas få någon typ av förkylning igen - som hostan reagerar på såklart. Det är ju inte särskilt kul att behöva profylaxandas genom nästäppa precis...
Det var också barnmorskebesök idag. Magen verkar ha sjunkit lite. Gravitationen börjar ge draghjälp.
Magen ja. Vad är det som gör att det är helt ok för andra att kommentera gravidmagar?!? Jag har bland annat fått höra "Är det säkert att du ska föda i december och inte i mars?" Oavsett om man känner sig enorm eller är kanske själv är orolig om det växer ordentligt, så kan man väl få ha sin mage i fred? Både i ord och fysisk beröring!
Jag råkar vara ganska nöjd med min mage (mest med innehållet förstås). Men att ofta få höra "Vad liten!" börjar bli lite småjobbigt. Kristina, vår barnmorska säger ju att det växer fint och vem vill inte slippa bristningar? Det är klart jag vill att det ska synas att jag är gravid, det är ju något jag är så otroligt glad för. Men det är också rätt trevligt när det inte är för tungt.
På vattengympan är det oundvikligt att se gravidmagar och kanske jämföra lite i smyg. Men mest är det roligt att det är så olika. Vi är ju olika kroppar från början! Och alla är fina och precis lagom på sitt sätt. Basta!
Nej, även om det är ungefär åtta timmar kvar av denna dagen D, så vågar jag nog påstå att det inte kommer ske i kväll. Men det kan ju faktiskt ske när som helst nu. Det gör den här julen lite extra nervös och pirrig. Bara att vänta och se om det blir köttbullar och Janssons hemma på julafton, eller som välkommen frysmat att ta fram i mellandagarna. Och du lilla liv i den där magen...även om jag längtar efter dig, så är det helt ok att du är kvar där inne ett litet tag till...säger din lite fega mamma. Din pappa däremot vill att du ska komma nu!
Så är det den veckan. Nej inte julveckan, inte riktigt än. Utan veckan då vår bebis beräknas födas. På torsdag mer bestämt. Nåväl, nu är det ju bara ca 5% odds att det händer just då. Magnus satsade på antingen 13 dec (blev det inte) eller 2 jan, men jag tror det mer är önsketänkande. Själv känner jag att det blir 25 december. Vi får väl se...
Just nu är jag inne i en lite konstig blandning av bebis- och julförberedelser. Satte precis en Jansson i ugnen.
Det blir ju en lite annorlunda jul i år. Först hade vi tänkt ha julen hos oss och bjuda in alla syskon (vi är några stycken). Men vi har fått tänka om. Nu kommer en av mina bröder med familj vara lite av standby. Har inget hänt, kommer de ner och firar med oss, annars tar de julen hemma. Vi gör knytis av julbordet.
Det känns ändå som det blir en bra jul, hur det än blir. Antingen blir det "Julklappsleken" med tonårssyskonbarnen, eller en alldeles speciell julklapp via förlossningsavdelningen. Spännande och lite nervöst.
Det är i alla fall helt ok att ha föräldraledigt (i väntan på...) såhär veckorna innan jul. Trivs med blandningen av andningsövningar och Janssons...
Du lilla bebis i magen är en riktigt livlig krabat. Jag kan nästan ställa klockan efter dina vakenperioder och du gillar att kicka mig i höger sida. Allra mest underbart är det när vi ser hur det rör sig och liksom skumpar inifrån magen. Inte för att det alltid känns bekvämt. Ibland är det mer som en kallsup inifrån, men det är det värt!
Men för ett par dagar sedan ändrade rörelserna karaktär. Visst, det är sånt man läser om händer, men det kändes inte bra. Kanske var det bara att du låg lite annorlunda. Det var ju inte helt tyst där inifrån. Men så började tankarna flyga. Tänk om..?
Jag vet inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle klara av att något hände i det här skedet. Bubblan av ofrivillig barnlöshet som vi levt så länge i kan när som helst komma tillbaka och omsluta en. Med allt vad det innebär. Jag blev så rädd.
Så kontakt med barnmorskan, som hänvisade till kvinnokliniken i Lund. Det blev inte bättre av att jag där hamnade i en telefonkö som inte existerade. (Jo det är sant). Via växeln blev jag kopplad till telefonsvarare, som sa att man öppnade 08:00. Jag letade runt lite på hemsidan och hittade ett direktnummer. Strax efter åtta ringde jag och stod som nummer fyra i kö. Och där blev jag stående... När jag testade ringa via växeln med mobilen, fick jag telefonsvararbesked att "rådgivningen är stängd idag". Just snyggt. Så jag ringde kvinnoklinikens akut, som hänvisade till förlossningen, som berättade att det var drop-in på tredje våningen, bara att gå dit. Vid det här laget var jag lite av en våt trasa, Det ska inte mycket till för att börja gråta vid det här laget.
In med bussen till Lund. Där mötte Magnus upp. Väl framme gick det väldigt smidigt. Jag kom snabbt in till barnmorska, som satte på CTG. Hjärtljuden hördes klart och tydligt. Sedan ett ultraljud för att kolla fostervatten. Allt såg bra ut. Men bebisen låg med fötterna mot moderkakan, hade liksom svängt ett halvt varv med kroppen. Det var därför rörelserna ändrad karaktär. Puh! Hem igen och bara ta det lugnt. Det var ett litet orosmoln, som skingrades.
Så lite som behövs för att komma ur balans. Kanske är det för att vi har gått igenom det i gjort. Så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Tärande på relationen. Avskärmande från livet utanför. Lite är det hjärnans eget fel (berättade Åsa Nilssonne, professor i medicinsk psykologi i "Sommar".) Att vi har förmågan att tänka oss in i vad som kan hända i framtiden, och då även skräckscenarier. Sen blandar hjärnan ihop dessa tankar med verkligheten och vi oroar oss för sådant som inte ens hänt.
Du lilla liv där inne, du betyder redan så mycket för mig! Och varje gång du kickar mig så påminns jag om vilket litet mirakel du är! Jag längtar efter dig!
