Upplyftande vattengympa

Förra torsdagen var första gången för mig på vattengympa för gravida. Jag såg nog fram emot själva motionen - helst eftersom hostan hindrat mig från att göra något mer ansträngande än att promenera till bussen. Det som jag var lite nervös för... eller ja... snarare mycket tveksam till, var själva badhuset. Jag gillar inte badhus.

På något sätt har skräckrapporteringar om oduschade kroppar och kalsonger under badbyxorna, tillsammans med gamla minnen av hår och plåster i bassängen, satt sina spår. Det hjälper inte att alla påpekar att kloret gör att det är renare här än i sjöar och hav. Det är något med badhus som gör mig lite illa till mods helt enkelt.


Av Malin Biller: billerbloggen.com

Men vad gör man när man är gravid och bebisen ökar med 200-250 g i veckan för tillfället? Motion är bra. Och jag gillar ju att simma. Så det var bara att anmäla sig.
 
Nu var det inte bara första gången på vattengympa, utan första gången jag besökte Lunds omtalade Högevall. Det var elva år sedan sist jag besökte ett kommunalt badhus (spa har jag besökt mer regelbundet dock). Hur gör man nu förtiden? De där nycklarna med nummerbricka i röda gummiband syntes inte till. Nu var det en digital nyckel som gällde – en som både fungerade som entré och som lås till valfritt skåp. Till min glädje kom min barnmorska, tillika vattengympainstruktör, precis när jag försökte få rätt på vart jag skulle gå. Jag hängde med henne in till ett separat omklädningsrum, som tillhörde en undervisningsbassäng. Egen dusch och bastu hade vi också. Skönt. Och bassängen var helt OK. (Det här skulle nog gå vägen.)

Och när jag väl kom ner i vattnet så var det faktiskt helt underbart. Både upplevelsen av att vara lätt och ledig och att komma igång med motionen. Men jag överväldigades framförallt av känslan av att få vara med i ett sammanhang som så länge varit så långt borta. Här stod jag med gravidmage bland sju andra lika stora och större magar. Overkligt och rörande på något sätt. Det är ju faktiskt på riktigt det här, att det ska vara så svårt att fatta.
 
Träningen gick bra, även om jag några gånger tackade att vattnet dolde min oförmåga till koordination. Under avslappningen efteråt kom såklart hostan tillbaka. Så där låg jag och försökte kväva hostan för att inte störa de andra, samtidigt som jag bara ville ligga där och flyta och komma nära barnet i min mage. Hoppas det lugnar sig till nästa gång.

När passet var slut och det var dags att kliva ur bassängen fick kroppen en chock av tyngden som återvände. Men på något sätt var det ändå lättare än innan. Jag hade kommit igång med träningen, tagit mig till ett badhus och dessutom upplevt en härlig känsla av att vara på en fantastisk resa. Något som jag är så otroligt tacksam över. Ska försöka komma håg det när sparkar och höftvärk hindrar mig från min skönhetssömn framöver…

Jag är glad för min upplyftande vattengympa och om allt går som det ska så har jag sex tillfällen till att se fram emot. Sex tillfällen att övervinna min tveksamhet till kommunala badhus...

Septembersjukan

Vad hände? Jag som mådde så bra, trots en allt tyngre mage och känningar av foglossning.

Septembersjukan slog till.

(PS. Det här inlägget kommer mest handla om elände och tycka synd om, så att ni vet)

Först en helt "fantastisk" vecka med urinvägsinfektion. Den som man känner på sig är på väg innan den helt brutit ut. För mig var det så att snabbprovet på vårdcentralen inte ens gav utslag och läkaren sa "Grattis, du är frisk". Nej tänkte jag, det är jag inte. Då skulle det inte kännas obehagligt, ont och allmänt besvärligt i och runt urinblåsan. Som tur är finns barnmorskan, där jag lämnade ett nytt prov. "Vi får nog beskedet på måndag" sa hon. Detta var en torsdag. När jag kom hem kände jag att nej, jag vet ju vad det är, jag måste kunna få hjälp tidigare. Så efter ytterligare telefonsamtal med barnmorskan så skrev läkaren ut antibiotika till mig redan samma dag. Och kan ni tänka er - efter två tabletter försvann det jobbiga! Helgen var räddad!

Veckan efter var det dags igen. Jag och Magnus var på en "Blocket-tur". Vi hade hittat både spjälsäng och skötbord, precis såna vi ville ha, och tog hyrbilen på en runda i Skåne. Då kände jag hur det började klia i halsen. Nej, nej, nej, inte det också! Och vi som skulle till Gekås för seriös bebis-shopping nästa dag! Med Alvedon och näsdukar gick det väl an, men det var inte riktigt med samma energi som jag hoppats. (Saken blev ju inte bättre av att kanal 5 var där och filmade och vi lyckades hamna i deras väg. Vad svarar man på frågan: "Vad är det bästa med en tandborste?" Förstår att de vill fördumma besökarna där, men frågan är vem som egentligen längtar mest efter att vara någon annanstans...)

Detta var helgen den 14-15 september. Och efter varje förkylning kommer hostan. Idag sitter jag fortfarande och hostar. Har inte sovit igenom en hel natt på en månad nu. Det har fått bli soffan med tio kuddar för att stötta upp på ett något sånär behagligt sätt, eftersom det eviga hostandet dessutom gav rejäl träningsvärk. I veckan hostade jag dessutom sönder ett revben (alt. ett muskelfäste) så det blev en natt på akuten också. Visst kan det vara trevligt att kunna förbereda sig på vad som komma skall i form av vaknätter och så. Men nu när jag känner mig bra för övrigt, hade jag mycket hellre lagt energin på härliga höstpromenader och fixande i huset. (Bara jag nu går från jobbet till bussen, hostar jag i en kvart efteråt). Ibland har jag varit så trött på det hela att jag bara suttit och gråtit rakt upp och ner.

En gång satt jag på en föreläsning på jobbet och hostade sådär småjobbigt så att man kände att man störde, men att det ändå gick att hålla i schack. Trodde jag. En extra retning i halsen fick mig att välja gå ut och försöka hosta klart utanför lokalen. Det var tur att det fanns en toalett strax intill. Jag kom knappt innanför toadörren förrän jag började kräkas! Mysigt. Efteråt mådde jag trots allt så pass Ok att jag kände att jag hade kunnat sätta mig och lyssna vidare. Men jag tog ändå bussen hem i stället. Det har nu hänt ett par tre gånger att jag kräkts efter vissa av hostattackerna. Som tur är har jag varit hemma då. Barnmorskan förklarade att magen som redan är hoptryckt, kan vara extra känslig. Fattades bara det.

Man säger att bebisen lär sig känna igen föräldrarnas röster. Min lilla bebis kommer undra var den där stötande tonen har tagit vägen. Visst blir man lite orolig att detta påverkar, men det ska ju vara ganska säkert där inne. Hjärtljuden låter bra, det växer som det ska och det rör på sig i magen vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Jag misstänker att det är bebisen som väcker mig om nätterna och sedan har det varit hostan som hållit mig vaken...

Nåväl. Efter denna månad hoppas jag innerligt att jag får börja koncentrera mig på graviditeten i stället för på hostan. Det går ju så snabbt nu. Redan vecka 31. Jag vet inte om jag är redo än! Just nu hoppas jag bara att revbenet hinner läka tills det är dags. Och att septembersjukan börjar ge med sig nu. Vi är ju ändå inne i mitten av oktober...