Längtan

Nu känns den igen. Mensen alltså. Det var märkliga dagar förra veckan. En segdragen start kan man säga, med konstig magont som jag inte brukar ha. mensvärk x2 på något sätt.

Men nu är det "som vanligt" igen. Blöder som vanligt, värken tonar bort som vanligt, livet rullar på som vanligt igen. Nästan.

Nu ska man bara ta tag i det där livet igen. Hitta orken och kraften att möta verkligheten. Jobbet, släkten... Även om det hade varit så skönt att bara få kura ihop sig och stänga ute allt ett par tre veckor sådär. Fast jag vet ju att det inte funkar så.

Vi har i alla fall fått taget de saknade blodproverna. Jag har bestämt mig att mensdag ett var på lördagen och även om jag eventuellt borde räkna fredagen som dag ett, så var det enligt Stork ok att ta proverna nu. Så att vi är redo om en månad då ett nytt försök ska göras. Yes. Det är vi. Ger inte upp än. Ger inte tappt (ett ord som används alltför sällan). Och tills dess går vi vidare. Läser om andras graviditeter, om erbjudanden på barnavdelningar, följer syrrans resa, som i april kommer resultera i ännu en bebis...

Jag vill bara att det också ska vara jag...

Hellweek Part Two - final part

Negativt. Det lilla hopp som fanns kvar fick en sista knock och kunde inte resa sig på nio. Teststickan visade bara ett enda litet rosa streck. Inte två.

Tomhet. Jag grät ut min sorg redan i fredags när blodet började synas lite för väl. Nu var det mer ett konstaterande.

Besvikelse. Vi som sett fram emot att äntligen få planera ett annorlunda år. Känna att det är ok att ta hem sina gamla leksaker och barnkläder nu när föräldrarna rensar för flytt från mitt tidigare föräldrahem. Vågar vi det nu?

Trötthet. För att åter behöva berätta för nära och kära att det inte riktigt gick den här gången heller. Snälla inga fler försök till käcka tillrop att "Det ordnar sig nästa gång" eller "Det är bara att ta nya tag". Jag vet att ni menar väl, men det hjälper inte. Räcker med ett "Vi är ledsna för er skull". Att vi känner att ni finns där. Det behöver jag just nu, inget annat.

Ilska. Varför i helvete vill det sig inte?!? Hur många sorger ska vi behöva ta? Varför kan vissa vid första försöket? Varför kan de som aldrig borde få skaffa barn - de som misshandlar, våldtar och kränker?

Djävlaranamma. Nej vi ger inte upp än. Det kändes bra den här gången. Det kan fortfarande gå. Vi vill ju det här så mycket.

Oro. Att börja planera för provtagning, ultraljud och recept mellan Danmark och Sverige. Att behöva agera mellanhand och själva ha koll på att rätt provtagningar görs i rätt tid osv. Kan inte hjälpas, det känns osmidigt och lägger lite trist känsla på hela processen. Varför får man inte ta ut danska recept i Sverige eller använda sitt högkostnadskort till det?

Lugn. Vi hoppar inte på det direkt. Den här blödningen var konstig. Vi planerar nya försöket på nästa mens, i mars i stället. Det är ok att vänta.

Sorg. Vi ville ju så gärna. Vi trodde så mycket på det. Sorgen kommer efter tomheten. Smygande. Den finns där.

Hopp. Det såg bra ut nu. Och ungefär hälften av alla "normala" befruktningar leder också till missfall. Det kan fortfarande gå.

Hellweek är över. Men vår resa är det inte...

 

Hellweek Part One

Att två människor ska behöva gå igenom det här! Den tunna linan av hopp, som du balanserar på, ovanför ett brådjup. Risken att falla är överhängande men du försöker koncentrerat fokusera blicken långt framme, vid linans slut. Där väntar fast underlag och en ljus framtid, utan nya prover, hormonstimuleringar eller äggplock.

Men så börjar linan slakna och har du en gång börjat vaja är det svårt att hitta tillbaka. Plötsligt faller du, men händerna får tag på linan och du hänger kvar, dinglande, med allt vitare knogar. Blicken desperat fäst framåt. Du hoppas att det ändå går att ta sig över. Alltid denna sista strimma av hopp, intill dödagar...

Du räknar dagarna till ditt gravtest. Når du bara dit utan bekymmer, tror du att du kommer nå hela vägen. Denna första milstolpe är just nu den största och viktigaste av alla milstolpar. All din energi är fokuserad på att nå dit. Men vad hjälper det när kroppen berättar att det kanske blir något annat än det du hoppats på. Då är det svårt att hålla blicken klar och hoppet närvarande.

Jag vet inte var vi står just nu. Det jag känner är att det nog inte ser så ljust ut för min vingliga lindans mot fastare mark. Det gör ont. I kroppen och i själen.

Vi har ett par dagar kvar innan vi får svart på vitt hur det ligger till. Detta är Hellweek och den är inte över än...

Skrock, hopp och förbannad skrock

Höll ett medarbetarsamtal idag. En tjej som är föräldraledig, men kommer tillbaka om en månad. Vi hade ett bra samtal. När vi promenerade hemåt från cafét frågade hon hur det gick med vår barnlängtan. (Hon vet sedan innan, har också själv varit där).

Oj, tänkte jag. Vad säger jag nu? Ett allmänt "- Vi försöker" eller som det är; att jag väntar på att få ta testet. Det blev det senare, men vad svårt det var. Det är helt ok att berätta att man är igång med hormoner, ska på ultraljud o.s.v. en just de här dagarna är så fyllda med skrock att det påverkar allt jag säger. På jobbet i övrigt har jag inte sagt ett ljud sedan jag i december berättade att vi var på gång med ett nytt försök.

För tänk om... Eller? Det måste ju vara Ok att säga som det är. På vägen tillbaka till jobbet upprepade jag för mig själv: "Något du säger påverkar inte hur det blir...något du säger påverkar inte hur det..."

Vilken resa detta är!

Värmlandstoppen minsann

På onsdag smäller det! Då går en av våra låtar upp som utmanare på Värmlandstoppen (av alla ställen). Det om något kan ju få en att glömma att det snart är dags för graviditetstest.

Emelie, som sjunger, hjälper oss just nu med att färdigställa några nya låtar, som vi hoppas kunna göra redo för "Svensktoppen nästa" senare i vår. (Förutom ära och berömmelse så skulle det vara roligt med lite tillskott i kassan med tanke på alla IVF:er, men jag vågar nog inte säga upp mig från jobbet än ha ha!)

Annars rullar det på. Måndag igen. Åka buss. Ha möten. Åka buss igen. Idag satt jag på en plats i bussen där det kändes som om hela innanmätet i min kropp skakade loss. Inte helt skönt med tanke på...

Jag hänger i alla fall i när det gäller sunda kostvanor. Inte så att jag helt slutat äta kolhydrater och socker, men absolut en skillnad. Även om jag hatar att må illa, så skulle även det vara välkommet om det bara var ett tecken på ni vet vad. Men man blir lite skrockfull. Vågar inte fundera på vad som är "normalt" och inte när det gäller kroppens reaktioner just nu.

Just nu är livet ett toabesök i taget. Och en musikutmaning att se fram emot för att skingra tankarna...

PMS-panik

Ja, så är det. Jag har PMS-panik.

Vanliga månader vet jag ganska väl när det börjar dra ihop sig till mens. Jag blir helt enkelt ganska retlig. Irriterar mig på sådant som annars går relativt obemärkt förbi. Blir ledsen, arg, orolig o.s.v.

Det som känns lite jobbigt är att det händer mig nu med. Jag gråter när jag inte når pingisbollarna under vår bordtennismatch. Fräser till när Magnus inte kommer direkt och sätter sig vid matbordet när vi ska äta. Ja sånt.

Magnus har dock en bättre approach än jag på det hela. Det som blir det blir, inget att oroa sig för nu. Han har ju rätt egentligen. Det som jag tror är PMS kan ju vara något annat. Och skulle det vara PMS så får jag nog tillfälle att vara ledsen över det när mensen väl kommer.

En vecka kvar till testet. Dagarna segar sig fram. Jag kan inte fatta att det bara är sju dagar sedan vi var över i Köpenhamn. Väntan. Och ett beslut. Jag ska ersätta PMS-paniken med ett inre lugn. I morgon innebär det bl.a. att ta den där promenaden i solskenet som vi såg en glimt av redan idag.

En stärkande promenad i en tid då allt fortfarande är möjligt.

Mellan värk och förhoppning

Dessa mellandagar då jag bara väntar på att tiden ska gå utan att det visar rött i trosan. Tickande minuter och timmar. Sakta, sakta på väg mot en möjlighet.

Ödesdagen är fortfarande en vecka bort - då det är dags för gravtest. En plötslig mensvärk tre dagar in skapar oro, men enligt Magnus (som kollar upp sånthär) så ska det vara normalt. Lite mysko tycker jag själv. Att värken inte kommer direkt utan först efter tre dagar...

Minsta kurr i magen, minsta lilla fis på tvären märker jag. Känner av, undrar. Vet ju inte hur eller om det egentligen kan kännas. Om det är bra eller dåligt. Försöker bara att inte stressa, att röra på mig lagom, äta bra och hålla tummarna för att det fäster.

Det här har varit veckan mellan värk och förhoppning...