Nervös

Usch, jag är nervös. På onsdag ska vi till Köpenhamn för ett första besök på Stork-IVF-kliniken. Det har blivit dags att testa med spermiedonation...

Plötsligt är man där igen. Nya blanketter som ska fyllas i. Längd, vikt, tagna prover, tidigare sjukdomar, antal koppar kaffe om dagen... Ny plats, nya sköterskor och läkare, nytt land med nya regler. Bara det att ta ett tåg i bra tid (inte för tidigt och inte för sent) och att sedan hitta rätt, får mina fjärilar i magen att börja röra på sig. Sedan ska vi gå igenom samtalet, se vad som är möjligt och inte möjligt, hur det funkar här, om de verkar trevliga och så vidare.

Hemma har jag försökt hitta tidigare journaler (de är hittade). Krångla med att kolla vilka recept jag redan har och fylla i formuläret inför mötet. Allt detta gör att nervositeten hälsar på igen. Det känns som om jag inte riktigt har kontrollen och som om allt bara händer medan jag står och ser på. Jag behöver bekräfta att nu är vi igång igen. Prata om det kanske uppenbara. Och göra det i lugn och ro. Inte bara fastna i "måstena" (som att kolla tågtabeller och fundera över hur mycket frukt jag äter varje dag). Jag försökte förklara det för Magnus, men det verkade som om vi pratade förbi varandra. Så nu sitter jag här själv i soffan och försöker hålla mig ovan ytan.

Det här med att jag vill prata betyder inte att jag vet precis exakt om vad, innan vi börjar prata om det. Det kommer ju med stämningen, med närhet, att bara dela tankarna som kommer. Snacka om det uppenbara som sagt. Som att man är nervös för det nya. För oron att jag inte kommer leva upp till ideal-IVF-kvinnan. Och på ännu en ny plats jag inte känner till.

Ja, jag är nervös. Tror det kommer att gå över till förväntansfullt nervös, men just nu är det bara vanlig, jobbig, ledsam, tröttande nervositet. Hoppas det lugnar sig till på onsdag...

Avlastning och höstpromenader

Oj, det var ett tag sedan. Även om skrivandet har lugnande verkan så är det ibland t.o.m. för kaotiskt för att ens sätta sig vid datorn och blogga om det. Ni känner säkert igen er. Men nu kan det vara på väg igen.
Jag fick nämligen lite oväntad avlastning förra veckan. Då kom svärföräldrarna på besök. Inte oväntad i den meningen att de inte tidigare brytt sig om och menat väl. Men oväntat för att jag annars, av naturliga skäl, har lite närmre till min egen mamma i vissa sammanhang. Men här behövde jag annat stöd och det fick jag. Och det känns bra. Att dela oron med någon annan gör det lite lättare att bära själv helt enkelt.

Vi åkte bl.a. till Skäralid för en stärkande promenad i naturens höstskrud. Det var den helgen det plötsligt var tjugo grader varmt igen. Och vi kunde sitta ute på altanen till sent på kvällen. (Nu är ordningen återställd, med förfrusna Dahlior att plocka upp ur rabatten).

Som om det inte var nog med att kämpa på med sina tankar och känslor kring barnlösheten, med oron om den man lever med, så finns även oron för mina föräldrar där. Men pappa är på bättringsvägen, så det är ingen fara för livet längre på det sättet. Men så mycket som ändå förändras. Praktiska saker. Där både mamma och pappa behöver stöd, var och en på sitt sätt. För mig gäller det att hitta en balans i allt detta. Att känna att jag är där, men också att jag får ta timeout för att ta hand om mig själv. Då är höstpromenader oslagbart.

Samtidigt som det stärker, så känns det också vemodigt att gå där i skogen. Jag vill ju inget hellre än att gå där med ett eget barn. Att låta det känna den friska doften, upptäcka alla spännande lekar och gömmor, lära sig om skog och djur, känna frihet...

På onsdag går vi in i en ny fas. Jag hoppas jag är redo. Jag hoppas Magnus är redo. Och att det kan bli en nystart och ge bättre odds för chansen att få ett barn. Längtar ju så mycket...

Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.

Min syster ska ha barn

Min syster ska ha barn. Igen. Lätt som en plätt går det också. Bara att bestämma sig, så händer det. Tänk att t.o.m. kunna tänka på att planera in så att reglerna för ersättning hos försäkringskassan blir så förmånliga som möjligt.

Jag förstår att det kan vara lite svårt att berätta. Hon försöker verkligen sätta sig in i och ta hänsyn till min situation. Det är snällt. Hon ville att vi skulle ta en lunch ihop, men inte förrän vi var på väg därifrån, berättade hon att det var dags för en liten till. Grattis, sa jag och var ju glad för hennes skull. Men ganska tom inuti. Med tanke på den uppförsbacke mitt eget liv är i just nu är nog inte det så konstigt.

Försökte förresten följa debatten som varit efter artiklarna i media. Men jag blev bara så illa berörd av vissas kommentarer om ofrivillig barnlöshet att jag inte ens kunde skriva ett argt blogg-inlägg. Jag tror dock att detta ses som en kvinnofråga och kvinnofrågor har aldrig setts med särskilt blida ögon. Man säger att det handlar om att vi tror att det är en rättighet. Tvärt om. Det är ju en rättighet för alla andra och hela samhällsstrukturen bygger på föreställningen om barnfamiljen. Den om att alla kan och vill "skaffa" barn. Det är en rättighet för de som kan. T.o.m. för dem som missköter, misshandlar och våldtar sina egna barn. Det skapar inte lika många upprörda kommentarer till nyhetsartiklarna som en önskan om barn gör. Är inte det konstigt?

Min syster ska ha barn och jag vet inte när eller om jag får en chans till samma sak. Blödde lite idag. Kanske kommer menscykeln igång igen så det kan bli dags att försöka på nytt. Om jag orkar. Om vardagen håller ihop. Svårt att veta just nu.

Höstsol

 Jaa, jag vet att jag lovade att gå den där långpromenaden i skogen idag...hrm... 


Nästa sommar så...



Men jag hamnade i trädgården i stället och det var skönt det också. Bara gå och plocka. Lite ogräs här, några pinnar där. Och plantera två stackars astilbe som jag köpt på rea. Men jag tror de klarar sig, jag bor ju inte för inte i den sköna "zon ett".  

Det är något speciellt med att påta i trädgården. Tiden finns liksom inte och ett lugn kommer över mig. Ibland pratar jag lite för mig själv (eller med rödhaken som håller sig i närheten med förhoppningen om nygrävd mask) men mest får trädgårdens ljud ta plats och tankarna flyga lite som de vill.

I blåställ och fleecejacka, med solen värmande i ansiktet och den friska oktobervinden ystert flygande i mitt hår - då känns det ok igen. Och jag kan säga som Gandalf: "This too shall pass". På något sätt gör det ju det. Och det är väl en himla tur!

PS: I morgon blir det unisex svensexa för kompisen som gifter sig på lördag. Han har ingen bestman och ingen har haft en tanke på att vara den som drar igång ett firande. Men en dags planering är allt som krävs ibland. Så i morrn blir det antingen gokart eller biljard...och vi blir minst tre i alla fall som firar honom =)

Hösttankar

Hösten är egentligen en fantastisk årstid. I alla fall de där klara, friska dagarna, då löven skiftar i rött och gult, solen kikar ner, samtidigt som det anas en kyla i luften. Dagar jag helst vill spendera i skogen, under träden. Andas in dofterna av jord och vila. Samla tankarna. Samla kraft. Men jag stannar inne. I soffan. Framför TV:n. Tar en pliktskyldig runda i trädgården, men drar inte på mig trädgårdsbyxorna och fleecejackan. Även fast jag vet att det skulle göra gott.

Jag är fast i ett vakuum. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet vem jag verkligen är. Vad jag vill. Vad jag känner och behöver. Och spelar det någon roll?  Livet rullar ju på ändå.

Pappa börjar piggna till på sjukhuset. Operationen gick bra, men det tar ett tag att komma igen och få alla värden och hjärtslag under kontroll. Idag gick besöket bra. Förra gången var det jobbigare. Då mådde han sämre och blandade ihop mardrömmar med verklighet. Han var misstänksam och trodde på konspirationer. Så var det inte idag. Skönt. Det har varit en tuff vecka med många och betungande känslor.

Har börjat träffa min psykolog igen. Att bara få bli speglad och lyssnad på hjälper just nu. Ett andrum. En välbehövlig stunds vila från andras krav, förväntningar och misstolkningar. Och från mina egna också för den delen.

Jag är så trött. Och spänd. Riktigt känner hur axlarna har parkerat sig ända uppe vid öronen. Tänker att den enda jag kan lita på är mig själv. Men orkar jag? Orkar jag bry mig, ta mig samman? Ta mig vidare?

Mellan försöken är det alltid så märkligt. Som om det man varit med om inte riktigt finns där längre. Ett vakuum. En vilja och ett behov av att få styr på vardagen, men en trötthet som gör det svårt att dra lasset på egen hand. Magnus har nämligen gått in i sig själv och jag vet inte när han kommer ut. Så det blir till att kämpa på helt enkelt. Se till att komma ut på den där höstpromenaden. För min egen skull. I morgon gör jag det, oavsett väder. Jag lovar.