Upp och ner

Upp och ner. Ena stunden upp. Positiv och glad, t.o.m. över illamåendet. Sedan ner. Oro över att jag bara inbillar mig det hela. Känns ju inget längre.

Vill komma igång och göra saker, men det är svårt. Har en längtan efter att få ordning här hemma. Efter föräldrarnas flytt från hus till lägenhet har (alltför?) mycket hamnat hos oss. Bara för att vi har hus har vi inte obegränsat med plats. Samtidigt är det ju en del minnen jag faktiskt vill ta hand om.

Igår gick vi igenom gamla barnkläder. Vissa har blivit stela och gamla och andra jättesöta kläder var tillverkade av obskyra plastbaserade material som är lättantändliga (dock skrynkelfria). Men några godbitar hittade jag allt, även om det känns lite svårt att börja samla barngrejor redan. Nu ska jag bara hitta företagsamheten att organisera det hela här hemma också. Visst, det är inte hela världen om det inte görs just idag, men samtidigt ligger det som ett stressmoment i bakhuvudet ända tills jag gör det. Upp och ner.

I veckan väntar Eurovision i Malmö. På tisdag har jag nästlat in mig i greenroom (men jag börjar tro att det är ett grönmålat omklädningsrum i kulisserna, för är det inte bara artisterna som sitter i greenroom?) och på lördag har vi biljetter till eftermiddagens genrep. Roligt, men också långa dagar. Det är nog också det som får mig att känna lite upp och ner just nu. Lite mycket på en och samma gång, även om det är roliga saker.

Nionde veckan, still counting....

Inskrivning

Så vågade jag äntligen boka in mig på inskrivning hos barnmorska. Jag vill ju inte gå omkring och vara skrockfull; att om jag gör detta så kanske det där sker. Vill köra på medan hoppet ännu finns!

I fredags tog vi oss ut till Sankt Lars-området i Lund, jag och Magnus. För att besöka Kristina på Admira kvinnohälsa. Det var en märklig känsla att sitta där i väntrummet. Nog för att vi har varit i många väntrum de senaste åren, det är inte det. Men nu var det ju för något annat. Nu är vi ju faktiskt gravida.

Mötet var jättefint. Kristina visade sig vara både lyhörd, lätt att prata med och verkligt stöttande (är glad att jag gick på magkänslan när jag valde barnmorskemottagning). När jag uttryckte oro över min vikt fick jag inga förmaningar, utan bara pepp. Hon gjorde inte så stor grej av det och det är jag så tacksam för. Vi pratade om IVF-bubblan och om att våga släppa loss och vara glada i nuet. Blir det sorg så blir det den blir inte mindre för att vi inte gläder oss nu. Det tål att tänka på...

När vi gick därifrån kom tårarna. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka dem. Jag var bara så glad för att äntligen få vara här och för att det kändes så bra att ha valt just denna mottagningen. Jag tror inte jag riktigt hängt med i vad som hänt. Att vi faktiskt kommit så här långt och att vi nu får vara med om alla dessa förberedelser som ska till (och som jag allt är lite nervös inför). Overkligt på något sätt.

Men nu är inskrivningen klar, och även om jag direkt känner oro när jag inte känner mig helt illamående, så vill jag verkligen leva och njuta av nuet. För just nu, vad jag vet, är vi ju faktiskt tre...

Välkommen vardag!

Städa eller träna?...Ett mycket lätt val idag! på med musik och upp på crosstrainern. Lockade betydligt mer än att dra fram skurhink och ge sig i kast med toaletten.

Två rara kollegor vet nu att jag är gravid. Dels en som för ett halvår sedan fick sitt "ivf-barn", dels bästa kollegan som började jobba samma dag som jag och som följt vår resa. Annars håller jag det för mig själv tills vidare. Det är för tidigt att basunera ut än. Även om jag vet att skrock inte påverkar. Egentligen.

I helgen kommer svärföräldrar, plus att brorsdottern konfirmerar sig. Anser att hon redan vid fjorton års ålder har bra smak när hon önskar sig limegrönt tårtfat från JellyBean.

Det har känts som bra vardagsdagar den här veckan. Får jag behålla den här känslan så är jag jättetacksam. Inte för mycket fokus på det som händer i min kropp just nu, men tillräckligt för att känna förväntan. Har ju för tusan redan i tankarna börjat möblera det där hopplöst övergivna extrarummet vi har! (Ni som är nyfikna på just det, hittar en bild i ett av mina första inlägg)

Nu känns det lätt hemma. Och när det går lätt hemma går det också så mycket lättare på jobbet. Även om det egentligen inte händer något annat speciellt just nu. Mer än att vi just nu inte längre är i IVF-bubblan. Välkommen vardag!

Av och till

Av och till tror jag att jag känner av graviditeten. Av och till tror jag att jag inbillar mig det hela. Jag mår som bäst när jag känner mig lite lätt illamående (jag som hatar att kräkas). Men det som jag gillar med det är att det är ett tydligare tecken än att känna ingenting. Och jag vill ju inte känna ingenting.

Jag drar mig lite för att ringa barnmorskan. Jag är ju fortfarande i de där känsliga veckorna som kan ta ett abrupt slut. Tänk om jag låter tankarna och förberedelserna skena iväg med mig? Tänk om jag börjar berätta det för vänner och kollegor och sen blir det inget? Jag är lite skraj faktiskt.

Min chef kom in idag och undrade hur det var. Om det hängde i, som han sa. (Ja, han fick ju veta eftersom det ordnats med mousserande till mig på planeringsdagarna). Jag sa att det kändes bra. Det gör det ju egentligen.

Allra helst när jag känner mig lite lätt illamående. Och det gör jag ju av och till...

Ett fett plus!

Ledsen över produktplaceringen...

Det är faktiskt svårt att ta in. Att våga tro och att tänka att det kanske blir en fortsättning. Men nu var det ett fett plus på stickan!

Äntligen!!!

Det här har aldrig hänt oss förr. Vi har till slut lyckats passera den första milstolpen. Vilken märklig känsla... Bra, men märklig.

Jag visste nog att om vi bara kommer förbi gravtestet, så kommer det nya saker att oroa sig för. Så är det och så får det vara. Kanske är det oron över om det kommer hålla hela vägen som dämpar den mest berusande glädjelyckan något. Eller så är det att fem års liv med egna försök, utredningar, IVF:er och inseminationer har satt sina spår. Vågar vi vara glada?

Ja för tusan, jag ska vara superglad! Jag lovar! Men jag måste nog smälta det här först...Det tror jag faktiskt...

Men just nu finns det ett litet liv inne i mig...

 

Ett svagt hopp

Så här långt har vi aldrig kommit innan (peppar peppar). Är på dag 18 utan blödning. Men i söndags när vi tog gravtestet var det bara ett svagt, svagt streck. Så svagt att vi inte vågade tro för mycket.

Samma sak i tisdags. tänkte att det kanske hade kommit igång med hormonproduktionen nu. Men samma svaga streck.

Och det här med testtiden sen! I instruktionen stod det att man helst ska vänta ut tiden, som för vår sticka var fem minuter. Men samtidigt fick man inte gå över fem minuter, för då kunde det bli missvisande. Hur lätt är det då att våga lita på resultatet?

Nu har jag varit på planeringsdagar med kollegorna, och för att ta det säkra före det osäkra, så var det alkoholfritt som gällde. Lite svårt att dölja att något kanske är på gång, men å andra sidan så har de följt mina vedermödor.

Vad jag önskar att det var ett starkt fint streck på den där stickan! Nu har vi köpt hem ett gäng gravtest till. Får se om vi vågar testa i morgon bitti igen. Det finns ju i alla fall ett svagt hopp...

Tankarna på annat

Jag försöker hålla tankarna på annat, men jag får erkänna att jag inte är särskilt bra på det. Det är som om jag invaderats av ständig resfeber, ni vet det där pirret i magtrakten som kan dyka upp när man ska ge sig iväg ut och resa.

Igår tog jag och Magnus en cykeltur till vänner, som bor i byn bredvid. Jag har inte varit särskilt road av sociala kontakter denna veckan, men det här var ändå bra. Dels cykelturen, dels det enkla och avslappnande i att sms:a och kolla om de är hemma och sen prata bort någon timme tillsammans med en stor kopp te.

Idag blir det deklaration och lite pyssel i en fortfarande ganska vintrig trädgård. Allt för att släppa tankarna på hur den här veckan kommer att arta sig. Detta ständigt närvarande. Varje gång jag går på toaletten. Hoppet, som jag så gärna vill behålla i månader framöver. Låt det gå vägen den här gången. Snälla!

Det är nog bara att inse att resfeberpirret är här för att stanna, tills jag får besked av ett eller annat slag. Nu är det max en vecka dit...