Hej och förlåt

Hej!
Och förlåt för att jag inte skrivit på länge. Jag är otroligt glad över er som läser min blogg och jag känner att jag svikit lite. Men det är väl så, när livet känns tungt är det skönt att skriva av sig, när hoppet spirar går dagarna så fort att man helt missar den där blogg-stunden.

Sen förstår jag alla er som inte har lika lätt, eller intresse av att följa en spirande graviditet. Det kunde jag ha svårt med ibland när jag var mitt uppe i hormonsprutor och äggplock. Samtidigt som det kändes lite hoppfullt att de jag följt genom sorg och besvikelse, också fick uppleva glädje och hopp. Det betydde ju att det fanns hopp även för oss. Om ni hänger med...

Jag är i alla fall fortfarande gravid.=) Kan inte riktigt fatta det än! Sextonde veckan startade precis. Illamåendet, som funnits där hela första tiden, men inte såpass att jag blivit sjuk, börjar ge med sig. Brösten växer till synes okontrollerat och vi har börjat våga snegla på babytillbehör.

En sådan skillnad mot bara några månader sedan. Nu mer än någonsin förstår jag vilken bubbla man lever i som ofrivilligt barnlös. Som en filt som lagts över vardagen, allt blir dämpat. Många vardagliga situationer så outhärdliga. Och sedan när det släpper, så är allt så lätt. Att möta barnvagnar på stan, att gå förbi ett skyltfönster med babykläder, att höra kollegorna sucka över barnens bus...

Bubblan är (för tillfället) borta men jag kommer aldrig glömma den. Den har gett en sådan ödmjukhet mot livet, hoppet, alla önskningar man bär på. Den kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu sakta men säkert, mer och mer, vågar vara lycklig över det växande livet i mig. Jag är så otroligt tacksam!