Jag som varit lite rädd för att det inte kan vara sant det som händer. Som trots att jag sett en bebis och rörelser på ultraljudet har svårt att ta in att en annan liten människa växer i min mage. Det var som om den ville säga: "-Ge dig nu, jag är ju här!". Jag fick en klump i bröstet, det här är stort.
Efter vår vecka i Bohuslän överraskade Magnus mig genom att svänga inom Ullared på hemvägen. Och ni vet ju vad som finns där... Äntligen kunde vi gå på bebisavdelningen och kolla in nödvändiga och onödiga detaljer och jag fick chans att prova mammakläder. Bara det en milstolpe som heter duga. Nu känner jag mig dock mest som en tunna, där graviditeten lika gärna skulle kunna vara något helt annat, men bara magen får växa lite till så... Det är ju bara att välkomna den kroppsliga förändringen. Allra helst det där fladdret i magen som säger mig att jag aldrig är riktigt ensam längre. Märkligt och coolt på samma gång.
Så min lilla ofödda älskling, nu vet du att den 7 augusti, medan mamma satt och budade på Tradera, så gav du dig till känna med en välriktad spark i mellangärdet. Och jag älskar dig för det!
