Klädnostalgi

Elfte veckan påbörjad. Illamåendet har lagt sig lite, men mina smaklökar lever fortfarande sitt eget liv. (Idag är det knäckemacka och fil som gäller, för några dagar sedan ville jag bara ha limpmacka med honung). Och jag började gråta när Magnus stubb sticktes när vi skulle pussas. Dessutom en rejäl förkylning denna veckan.

Jag tror det börjar kännas. Hoppas i alla fall. Det är fortfarande så overkligt att jag inte riktigt tror på det förrän jag får det bekräftat på ultraljudet...som tyvärr ligger ett antal veckor fram i tiden.

Men vi har i alla fall vågat gå igenom barnkläderna från när jag själv och syskonen var små. Mamma rensade i och med flytten från huset och det var kul att gå igenom kläderna bara för de egna minnenas skull (inte för att jag egentligen kommer ihåg att jag haft på mig allt det där, mest sett på foto). Vissa plagg är lite slitna, men retrosöta och bara måste sparas. Härliga sjuttiotalsmysdressar med utsvängda ben. Förkärlek för frotté. Och sedan alla de där akrylämnena i vissa av plaggen! Inte ett naturligt ämne så långt ögat når. Tur att man inte var i närheten av öppen eld så ofta när man var barn.

Ja, jag orkar inte vara skrockfull. Som jag har längtat efter att få titta på barngrejor, kläder, tillbehör! Jag ska ta mig tusan passa på att njuta! Att äntligen låta tvättmaskinen gå och förbereda kläder för en liten. För även om plaggen är söta, så har de fortfarande en liten nostalgisk doft av barndomhemmets källare...

Upp och ner

Upp och ner. Ena stunden upp. Positiv och glad, t.o.m. över illamåendet. Sedan ner. Oro över att jag bara inbillar mig det hela. Känns ju inget längre.

Vill komma igång och göra saker, men det är svårt. Har en längtan efter att få ordning här hemma. Efter föräldrarnas flytt från hus till lägenhet har (alltför?) mycket hamnat hos oss. Bara för att vi har hus har vi inte obegränsat med plats. Samtidigt är det ju en del minnen jag faktiskt vill ta hand om.

Igår gick vi igenom gamla barnkläder. Vissa har blivit stela och gamla och andra jättesöta kläder var tillverkade av obskyra plastbaserade material som är lättantändliga (dock skrynkelfria). Men några godbitar hittade jag allt, även om det känns lite svårt att börja samla barngrejor redan. Nu ska jag bara hitta företagsamheten att organisera det hela här hemma också. Visst, det är inte hela världen om det inte görs just idag, men samtidigt ligger det som ett stressmoment i bakhuvudet ända tills jag gör det. Upp och ner.

I veckan väntar Eurovision i Malmö. På tisdag har jag nästlat in mig i greenroom (men jag börjar tro att det är ett grönmålat omklädningsrum i kulisserna, för är det inte bara artisterna som sitter i greenroom?) och på lördag har vi biljetter till eftermiddagens genrep. Roligt, men också långa dagar. Det är nog också det som får mig att känna lite upp och ner just nu. Lite mycket på en och samma gång, även om det är roliga saker.

Nionde veckan, still counting....

Inskrivning

Så vågade jag äntligen boka in mig på inskrivning hos barnmorska. Jag vill ju inte gå omkring och vara skrockfull; att om jag gör detta så kanske det där sker. Vill köra på medan hoppet ännu finns!

I fredags tog vi oss ut till Sankt Lars-området i Lund, jag och Magnus. För att besöka Kristina på Admira kvinnohälsa. Det var en märklig känsla att sitta där i väntrummet. Nog för att vi har varit i många väntrum de senaste åren, det är inte det. Men nu var det ju för något annat. Nu är vi ju faktiskt gravida.

Mötet var jättefint. Kristina visade sig vara både lyhörd, lätt att prata med och verkligt stöttande (är glad att jag gick på magkänslan när jag valde barnmorskemottagning). När jag uttryckte oro över min vikt fick jag inga förmaningar, utan bara pepp. Hon gjorde inte så stor grej av det och det är jag så tacksam för. Vi pratade om IVF-bubblan och om att våga släppa loss och vara glada i nuet. Blir det sorg så blir det den blir inte mindre för att vi inte gläder oss nu. Det tål att tänka på...

När vi gick därifrån kom tårarna. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka dem. Jag var bara så glad för att äntligen få vara här och för att det kändes så bra att ha valt just denna mottagningen. Jag tror inte jag riktigt hängt med i vad som hänt. Att vi faktiskt kommit så här långt och att vi nu får vara med om alla dessa förberedelser som ska till (och som jag allt är lite nervös inför). Overkligt på något sätt.

Men nu är inskrivningen klar, och även om jag direkt känner oro när jag inte känner mig helt illamående, så vill jag verkligen leva och njuta av nuet. För just nu, vad jag vet, är vi ju faktiskt tre...