Babyboom bland vänner

Trodde det fanns en skyddad plats, en skyddad tidpunkt. Ett tillfälle där jag för en stund kunde glömma min barnlängtan och umgås med vänner utan att påminnas om sorg, hopp och längtan. Men jag borde vetat bättre.

Idag ringde kompisarna vi ska fira nyår med. Vi ska förbereda olika delar av middagen och de ville kolla lite om tider och skålar att använda. Helt apropå kollade Magnus om de fortfarande ville sova över. Men nej, det behövdes inte. De väntar barn i maj, så de kan ta bilen hem. Grattis...

Det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna vara glad för deras skull. Nu är jag glad, men samtidigt påminns jag om min egen sorg. Jag är så otroligt trött på att inte kunna se en film, en barnvagn på tåget, leksaker i butiken, eller ett par kompisars bebislycka, utan att själv få en klump i hjärtetrakten. Sånt som så många andra inte ägnar en enda tanke åt...

Ibland har det varit skönt (och på något sätt nödvändigt) att träffa vänner som inte heller har barn. Att få pusta ut lite. Inte riskera att hamna i samtal om vaknätter och blöjbyten. Eller att så uppenbart bli påmind om det man inte själv har, men önskar uppleva. Nyår var nog tänkt att bli en sådan kväll. Nu blir det inte så. Och efter att ha brutit ihop en liten stund så vet jag ju att jag klarar det. Att vi kommer ha kul. Att jag kan gratulera och vara glad. För det är jag ju också. Och jag hoppas ju fortfarande att vi om några månader kan berätta för dem att vi kommer att vara föräldralediga ihop.

Men jag tycker det är jobbigt också.

All I want for Christmas...

Så fick jag min december-mens (trodde väl aldrig jag skulle blogga om sådant här). Men det här är speciellt. Speciellt nervöst.

Tanken är nämligen att starta insemination nästa mens  Det känns som om det varit ett långt uppehåll, mest fyllt av irritation över prover som aldrig skickas hem (har ringt tre gånger och ännu inte sett några prover). Även om väntan är lång så var det nog klokt att avvakta julen och inte riskera ännu en julafton med ovälkommen julklapp och ryggvärk.

En dag kvar på jobbet, sedan välbehövligt jullov. Och trots trevligt umgänge med släkten, så längtar, längtar, längtar jag efter en jul i det egna huset, allra helst med en liten på armen.

All i want for christmas... ...is you!

Slut på vanligt hyfs hos kliniken?

För fyra månader sedan sa läkaren på IVF-kliniken att vi skulle få tillbaka pengar i och med att vi avbröt behandlingen. (Hade köpt tre-pack, men efter första försöket och samtal med läkarna kom vi tillsammans fram till att det nog inte skulle gå så bra framöver heller.) Fyra månader med mailande och telefonsamtal, för att få veta hur mycket och hur vi får pengar tillbaka, där alla bara hänvisar vidare till varandra. Ingen kreditfaktura i sikte.

Då är vi ändå fortfarande "kunder" eftersom vi ska betala 6500kr för att få hjälp med prover och recept. Men att ge tillbaka pengar är visst inte lika viktigt som att begära in dem.

Varför ska det vara så svårt att få ett klart besked? Fyra månader!?!

För fyra veckor sedan var jag där och tog blodprov. Jag skulle ringa efter två veckor för att få besked och då även kunna be om att få provsvaren hemskickade (vet inte riktigt varför de inte bara kan skicka hem dom när de kommit...) Nåväl. Jag gav dem tre och en halv vecka, men när jag ringde kunde de ändå inte ge besked om alla provsvaren. Skulle kolla och återkomma.

Skulle något prov saknas eller behöva tas om, måste jag göra det nästa vecka, eftersom mensen närmar sig och vissa prover skulle tas i samband med den.
Hade ju varit v ä l d i g t trevligt att få de där provsvaren!

Ja, jag vet att det är PMS-dagar, men det är kanske det som behövs för att ryta till ordentligt. Det är ju egentligen riktigt sorgligt att plötsligt inte vara intressant att ha en bra kontakt med, eftersom vi inte kommer generera mer pengar till företaget. Men vanligt hyfs kanske hade varit på sin plats i alla fall. När jag hittills ringt har jag varit trevlig, vänlig, ställt frågor, men inte alls påstridig. Kanske dags att byta taktik...

Första advent

Första advent...snö på backen, men med en rejäl förkylning, som startade för två veckor sedan känns det som. En förkylning som kommit och gått som en dålig repris på TV.

Nåväl, lussebullarna (med vit choklad, mums!) bakade jag redan för två veckor sedan ljusslingan sattes upp i förberedande syfte förra helgen. Nu var det bara att tända den.

Nu är det också legitimt att erkänna att jag lyssnar på julsånger. Till och med vädergudarna är på min sida, när de nu serverat ett tunt fint pudertäcke med snö i trädgården.

På ytan är allt mys och fint och trevligt. Men så skört. Varför måste det vara så? Jag både hör och känner mina skulderblad krampa ihop sig mer och mer. Trycket mellan axlarna blir tyngre. En halvtimmes thaimassage räckte inte långt. Jag borde nog skaffa något slags klippkort för att få hjälp att lossa knutarna. För jag tror inte jag klarar det på egen hand. Så känner ni någon bra massör i Lund-Malmö-trakten, tipsa gärna!

Men idag är det första advent. Brasan är tänd. Jag ska ge mig på att baka "lýxiga nötfudge" och sedan bär det av en tur ner till byns lokala lilla julmarknad. Och jag ska försöka att inte tänka för mycket på hur mysigt det hade varit att dela denna förväntan över decembermyset med fler. Kanske nästa år. Med tända ljus och snö på backen...men utan förkylningen då tack.